Arlanda

Tisdagen den elfte augusti kom.
Tisdagen den elfte augusti kom fort.
Tisdagen den elfte augusti kom för fort.

Jag kunde inte äta någon frukost.
Jag kunde bara dricka vatten.

Tankarna på att jag skulle åka försvann ett kort tag på Arlanda.
Tankarna på att jag skulle åka komma tillbaka.
Tankarna på att jag skulle åka var allt som fanns i mitt huvud.

Att till slut stå där, i närheten av säkerhetskontrollen, var obegripligt.
Att till slut stå där, i närheten av säkerhetskontrollen, blev plötsligt verklighet.
Att till slut stå där, i närheten av säkerhetskontrollen, innebar början på något nytt.
Att till slut stå där, i närheten av säkerhetskontrollen, innebar slutet på ett liv jag älskade.

Och så kom den stunden jag fruktat för, att säga farväl till familjen.

Tårarna klarade sig mamma och pappa undan.
Tårarna rann nerför mina kinder som på studentdagen.
Tårarna kom för Jossan när hon gav mig en lång, hård kram.
Tårarna kämpade jag för att inte släppa fria.

Sen stod jag där i kön till säkerhetskontrollen, med min familj som stod längre bak och tittade på mig. Jag undvek att titta på dem för ofta. Om jag skulle gjort det tror jag inte att jag tagit mig igenom kontrollen. Men igenom den kom jag, och jag var ensam.

Ensam är stark, men ibland är ensam bara ensam.