Inför resan

Tio-elva dagar är inte någon längre tid. Inte om man ska åka till den västra delen av Kanada och vara där i minst sju månader...

Att göra allt jag var tvungen att göra var ganska svårt, i och med att man gjorde det blev allt så mycket verkligare. Och just då ville jag bara stoppa tiden och bara vara. Men det gick inte så bra att göra så...

Vänner ville säga hej då. Jag insåg hur kylig jag kände mig när jag sa hej då, det kändes ju inte verkligt. Att själv säga hej då till Ella var en annan sak, då ville jag inte släppa taget. Men att själv bli hej då-sagd till var helt annorlunda. För mig kändes det självklart att vi kommer ses igen och det snart.

Lotta var ovärderlig under denna tid. Hon skulle ju också alldeles snart åka till Kanada, visserligen till den östra sidan, men hon förstod mig och jag förstod henne. Vi hade ett panikmöte på torsdagen, det var så oerhört skönt att bara prata av sig med någon som faktiskt anade hur jag kände mig... Vårt panikmöte innebar också att jag var tvungen att säga hej då till henne, vilket var jobbigt.

Familjen Söderquist, som jag skulle kalla för min andra familj, kom och åt middag på lördag kvällen. Det var så mysigt, så normalt och så verkligen det som jag kommer sakna.

Söndagen och måndagen spenderades med att packa, fixa det allra sista och jag hade knappt tid för att tänka på vad som komma skulle. Sen åkte jag och min kära familj till Arlanda på måndag kväll för att övernatta, då mitt flyg gick 09.10, men det blir ett helt annat blogginlägg :)