Åtvidabergs FF till Allsvenskan 2010!

Söndagen den 18 oktober hade Åtvidabergs FF chansen att bli klara för Allsvenskan 2010. Så jag bad pappa att smsa liveresultat. Han och Jossan skulle nämligen åka upp till Stockholm för att se matchen mot Vasalund.

Så jag lät mobilen var på under natten. Därmed väckte de mig när de smsade att de var på väg till Stockholm... Och så väckte de mig när de smsade en summering av första halvlek. En kort stund efteråt gick alarmet igång och det var dags för mig att kliva upp för en ny arbetsdag. Då passade jag på att läsa om smset, och insåg att ÅFF inte alls ledde med 1-0 utan att det stod 0-0 i paus. Alltså måste jag ha drömt att jag fick ett sms som deklarerade att ÅFF gjort mål!

Klockan 05.06 fick jag detta sms från pappa:
Hej. Vi är på väg upp till Stockholm i supporterbuss. Förväntningarna gör att man varit nervös hela dagen. Kram Papps
Klockan 05.51 fick jag detta sms från Jossan:
Hej! Sitter på bussen nu. Pirrigt i magen och längtar tills det drar igång :)
Klockan 08.03 fick jag detta sms från Jossan:
Nervös första halvlek. Några chanser iaf. Mest till Vasalund. Vasalund fick en man utvisad efter 2 min typ :) nu kör vi!
Klockan 08.20 gick alarmet igång.

Sen fick jag äta frukost "i lugn och ro". Undrandes hur det gick i matchen miltals bort.

Så klockan 08.49 kommer:
0-1 89 min :D
Jag frågade vem som gjorde mål, till svar fick jag:
Vet inte, vem bryr sig 1 min kvar.
Och det kan jag ju hålla med om :D Men jag satt på rummet, och påbörjade en vanlig arbetsdag och fattade ingenting.
Klockan 08:56 kommer:
Allsvenskan nästa :D :D
Jag förstod ingenting. Blev inte ens glad. Försökte bara förstå. Eller i alla fall lyckas få in det i huvudet. Jag misslyckades.

09.18 smsar Jossan igen:
Sitter nu på bussen och försöker hämta andan :)
Jag svarade:
Jag fattar det inte.
Klockan 09.21 kommer svaret:
Inte jag heller. När målet kom - gud! När domarn blåste -herregud! :O :D

Så jag gick ner till jobbet med vetskapen om att lilla ÅFF gått upp i Allsvenskan. Och det jag gjorde konstant var att försöka förstå, försöka få in det i huvudet. Det gick verkligen inte! Så det slutade med att jag tänkte på annat, liksom glömde bort att det hänt.

Sen när jag dagen därpå såg Sportspegeln via SVT Play så kom tårarna. Då kom känslorna. Då kom tanken: Det kanske verkligen hände? Därefter pratade jag med pappa på Skype, och först då, då insåg jag det. Att det verkligen hänt. Sen tillbringade jag lång tid med att bara läsa alla artiklar på Corren och Aftonbladet. Fick se bild på en tårögd Ralf Edström, det var lite kul :P

Och så kommer självömkan. Det är så synd om mig som inte var där. Inte fick vara med och skapa detta fantastiska minne tillsammans med Jossan, med pappa, med ÅFF-laget, med andra ÅFF-supportrar. Att jag inte känner till stämningen, atmosfären eller den rena glädjen. Det smärtar mig. Men samtidigt är jag ju glad för lagets skull. Men det är ändå synd om mig.

Och nu sitter jag och skriver detta inlägg över en vecka senare. Och jag inser att jag har nog inte riktigt insett det än. Det kommer dröja tills jag ser, med mina egna ögon, ÅFF spela en allsvensk fotbollsmatch på Kopparvallen. Då kanske jag inser det. På riktigt.